| Apr | MAY | Jun |
| 25 | ||
| 2012 | 2013 | 2014 |
COLLECTED BY
Collection: Wide Crawl started April 2013
Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag. Även om begreppet dygd kan spela en viktig roll i flera etiska system så intar det den i särklass mest centrala rollen i den etiska skola som kallas för dygdetik. Dygdens definition och exemplifiering kan ses som sociala normer.
Den systematiska läran om dygden går tillbaka på den antika filosofin. Från övervägandena hos Platon, Aristoteles, Cicero och stoikerna utvecklades ett system med fyra kardinaldygder:
Dessa utgör enligt teorin grundvalen för alla andra dygder. Aristoteles utvecklade systemet, med en tudelat dygdbegrepp: dianoetiska dygder som hade med kunskapen att göra, och etiska dygder som var handlingar som grundade sig på medfödda egenskaper. Enligt Aristoteles var den rätta handlingen den som valde mitten av ytterligheter, mesotes, som kanske bäst översätts med lagom.
Den medeltida kristna filosofin kompletterade dessa fyra klassiska『världsliga』dygder med de tre "teologiska" dygderna tro, hopp och kärlek - ibland tillfogas ödmjukhet och kyskhet.
Förhållandet till dygderna kan sättas i samband med värdeteorin. Dessa kan grovt indelas i tre ståndpunkter: objektivister som menar att dygderna objektivt sett har ett sanningsvärde, relativister som menar att de har en subjektiv sanning, och nihilisterna som menar att moraliska utsagor inte kan vara sanna (se även värdenihilism). Dygdernas roll inom etiken förminskades drastiskt när alternativa etiska skolor som utilitarismen och deontologin gjorde sina inträden. Under det senaste årtiondet har dock dygdetiken börjat uppleva en kraftig renässans.
I bild framställs dygderna ofta som personifikationer och allegoriska figurer efter antika förlagor. Systemet med sju dygder fick under medeltiden sin motpart i sju laster, dödssynder.
Begreppet dygd är inte bara centralt i Europa utan också i den kinesiska etiken och moralläran, särskilt hos Konfucius och Lao Zi.
